Kort om Orkla
Orkla er en ledende merkevareleverandør i Norden og Baltikum, i tillegg til at vi har sterke posisjoner i Sentral-Europa og India. Vi er godt til stede i Norge med våre 23 fabrikker og nærmere 3.000 ansatte. De siste fem årene har vi investert 4,3 mrd. kroner i vår virksomhet her.
Orkla er veldig fornøyd med den økte politiske oppmerksomheten som bransjen har fått de siste årene. Vi ønsker et kjedemangfold i Norge og er ikke tjent med store forskjeller i innkjøpspriser. Det er kun tre dagligvarekjeder som velger ut produktene fra tusenvis av leverandører som konkurrerer om plass plass i butikkene i Norge. Det er derfor et trangt nåløye som skal passerers for å få tilgang til det norske forbrukermarkedet. Vi konkurrerer med store internasjonale selskaper og mot kjedenes egne merker (EMV).
Like innkjøpsbetingelser
Mye er sagt om innkjøpsbetingelsene i det norske markedet. Vi tror ikke endringer i konkurranseloven, slik det er skissert i representantforslag 170 S er veien å gå.
Forslaget vil innebære at leverandørene må operere med offentlige prislister som skal gjelde felles for dagligvarekjedene, hvor det fremgår hvilke standardiserte rabatter leverandørene kan tilby. Dette ser tilsynelatende fornuftig ut, men etter vår oppfatning vil dette i praksis innebære et forbud mot individuelle forhandlinger og føre til økte forbrukerpriser.
Dette forslaget går veldig mye lenger enn det som konkurranseloven § 11 foreskriver i forhold til forbudet mot utilbørlig prisdiskriminering. Vi har drøftet saken med en av Norges fremste eksperter på EØS-lovgivning, Dr. Juris Olav Kolstad i advokatfirmaet Schjødt. Hans oppfatning er at denne måten å sette forhandlings- og konkurransemekanismen ut av spill på kan være i strid med EØS-avtalen. [1]
EMV
Det er viktig å understreke at alle de tre store dagligvarekjedene er gode kunder av Orkla. I tillegg er de sterke konkurrenter med egne merker i mange av kategoriene vi er i. Dette gir noen spesielle utfordringer som både kjedene og myndighetene bør tenke gjennom:
Kjedene har all mulighet til å påvirke konkurransekraften mellom leverandørenes merkevarer og sine egne merker. I butikkene er det kjedene som bestemmer utsalgsprisene. Det vil si at det er kjedene og butikkprofilene som setter prisen på både våre merkevarer og sine egne merker som konkurrerer med disse. De bestemmer også vareplassering i butikk, samt hvordan og hvor mye de ønsker å markedsføre produkter gjennom plakater og tilbudsaviser.
For å slå det fast: Orkla ønsker ikke et forbud mot EMV. Vi liker konkurranse. Det skjerper vår innovasjonsevne og bidrar til utvikling i markedet. Men vi er opptatt av at det er konkurranse på like vilkår. For at konkurransen skal fungere og forbrukerne ha et langsiktig godt vareutvalg må det være en rettferdig prising av produktene i butikk.
Vi er opptatt av at de rabatter som gis fra leverandørene i større grad må følge varene og komme forbrukerne til gode. Rabatter og ytelser må derfor ha en tydelig og beviselig kopling til salgfremme av leverandørenes produkter. På den måten kan forbrukerne få et bredt utvalg av merkevarer til rimelige priser. I den nye svenske loven om Unfair Trading Practise (UTP) er dette regulert[2]. Der er det «ulovlig å kreve betaling av leverandøren for noe som ikke er knyttet til leverandørens salg»
Vi er derfor positive til deler av representantforslagene som har kommet i forhold til EMV.
Avslutning
Det er ikke ett politisk grep som løser utfordringene i dagligvarebransjen. Vi mener at de tiltak som er påbegynt er en god start, og synes deler av forslagene knyttet til EMV i denne høringen tar dette videre på en fornuftig måte.
Men vi fraråder å frata leverandører og dagligvarekjedene retten til individuelle forhandlinger. Det vil kunne føre til økte forbrukerpriser og sogar være i strid EØS-avtalen.
[1] Kolstads betenkning ettersendes til næringskomiteens sekreteriat
[2] Se informasjon i vedlegg 1
VEDLEGG 1
Fra svenske DLF:
Bonus och rabatter ska ha en tydlig koppling till leverantörens försäljning enligt UTP-lagen
Bonusar, rabatter och liknande är inget som per se är förbjudet enligt lagen om förbud mot otillbörliga handelsmetoder vid köp av livsmedelsprodukter. Däremot är det förbjudet för en köpare att kräva betalt av leverantören för något som inte har en koppling till leverantörens försäljning enligt lagen om förbud mot otillbörliga handelsmetoder. Att som köpare kräva en bonus eller rabatt kan rimligen likställas med att kräva betalt av leverantören, oavsett vad man kallar det eller hur det realiseras enligt enheten för otillbörliga handelsmetoder på Konkurrensverket.
Om en leverantör inte kan påverka att en bonus tas ut, eller förstår varför en bonus tas ut och inte heller kan se värdet av den aktuella bonusen/rabatten är det en indikation på att köparen kräver betalt av leverantören för något som inte har en koppling till leverantörens försäljning. Detta skulle kunna strida mot lagen.
Bonus/rabatt bygger på någon form av ömsesidighet där båda parterna får ut något av bonusen/rabatten. För att inte riskera att ta betalt för något som inte har koppling till leverantörens försäljning bör säljaren precisera motprestationen för bonusen, det vill säga vad leverantören får ut för bonusen/rabatten.
Oklara avgifter, som många gånger saknar tydlig koppling till en leverantörs försäljning, är något som Konkurrensverket fått höra förekommer inom stora delar av livsmedelskedjan. Detta är också något som de kommer att titta närmare på genom tillsynsärenden mot enskilda köpare. Även om Konkurrensverket kan öppna tillsynsärenden på eget initiativ tar de tacksamt emot tips om upplevda otillbörliga handelsmetoder.
Utdrag fra svenske loven om Unfair Trading Practices (UTP-loven):
UTP - Förbud mot otillbörliga handelsmetoder
5 § Följande metoder som tillämpas av en köpare av jordbruks- och livsmedelsprodukter är förbjudna:
5. att kräva betalning av leverantören för sådant som inte är kopplat till leverantörens försäljning,
Konkurranseverkets veiledning
- 5. att kräva betalning av leverantören för sådant som inte är kopplat till leverantörens försäljning
Kortfattat kan förbudet förklaras med att om det inte finns tydligt samband med leverantörens försäljning så får inte betalning krävas. Det finns dock i gråa listan vissa tjänster kopplade till marknadsföring som, om det tydligt avtalats om det, köparen kan ta betalt för.
Med det sagt så är det rent generellt alltid förbjudet att ta betalt för det som inte har med leverantörens försäljning att göra.
Grå liste:
- 4. att kräva att leverantören ska betala för köparens marknadsföring av jordbruks- och livsmedelsprodukter
Det är förbjudet för en köpare av jordbruks- och livsmedelsprodukter att kräva att leverantören ska betala för köparens marknadsföring av jordbruks- och livsmedelsprodukter, om köparen och leverantören inte klart och tydligt har avtalat om det i förväg. Ett exempel på ett sådant krav är om köparen ställer ut en faktura till leverantören där denne begär betalning för marknadsföring. Omständigheterna i det enskilda fallet får dock avgöra om ett krav i bestämmelsens mening får anses ha framställts.
Uttrycket marknadsföring har samma innebörd som enligt 3 § marknadsföringslagen (2008:486), det vill säga reklam och andra åtgärder i näringsverksamhet som är ägnade att främja avsättningen av och tillgången till produkter inbegripet en näringsidkares handlande, underlåtenhet eller någon annan åtgärd eller beteende i övrigt före, under eller efter försäljning eller leverans av produkter till konsumenter eller näringsidkare.
Tillämpas metoden på ett tillåtet sätt kan leverantören begära att köparen ska lämna en skriftlig beräkning av betalningen samt en skriftlig kostnadsberäkning.